New new public management?

För ett par veckor sedan läste jag en intressant artikel som behandlar en sak som jag sett och gjort mig själv upprörd över åtskilliga gånger:

http://www.dn.se/debatt/professionalism-nedvarderas-i-den-marknadsstyrda-staten

Någon som känner mig eller som har läst mina inlägg här eller på facebook kan känna igen att jag håller med om det här t.ex.:

”Vi talar här om de ymniga återrapporteringskrav som regeringens styrning av myndigheterna innehåller.. ”

Men man ”skyller” på New Public Management och gör det till en fråga som har att göra med politisk ideologi (vilket det kanske i grunden hade, men, tror jag, inte egentligen längre har). Jag vill inte egentligen gå in på M vs S eller röd vs blå vs rödgrön vs gullila och jag tror som sagt inte att man ska göra det här till en politisk fråga. Jag tror inte New Public Management som det tolkats och införts skulle kunna kallas för en framgångsrik förändring (än). Jag tror det beror en hel del på detta:

”…ekonomernas dominerande ställning som uttolkare av kvalitet är här slående. Det har bland annat inneburit att utvärderingarna i regel koncentrerar sig på det som går att mäta, och man blir slav under metoden …”

Men jag tror heller inte att man ska kalla det för en färdig förändring och mäta, värdera och utvärdera resultatet av skiftet i organisationstänk i staten som om det man tittar på nu är ett färdigt resultat, så här kommer det vara… eller så byter vi till något helt nytt. För i offentlig styrning, liksom i management inom näringslivet, pågår en förändring. Man börjar inse saker som att Lean inte är ett antal verktyg och metoder för effektivisering, utan en filosofi. Man börjar förstå att man inte kan kalla något decentraliserat för autonomt, och hoppas på lärprocesser och förändring, samtidigt som man försöker strukturera in, och kontrollera fram, så strikta ramar att självstyret i verkligheten inte riktigt existerar… Jag upplever att man gräver sig djupare och djupare ner med skolan, men på andra håll är man på väg uppåt.. (jag medger att detta är en analys som inte är fullständig och kanske inte helt objektiv.. hmm.. ).

Jag var på en konferens om kvalitetsledningssystem inom vården och såg samma sak där. Samma sak som jag sett på kvalitetsmässan och på andra ställen. Jag ser hur de möts, de med kunskapen om den beteendevetenskapliga grunden, de som förstår motivation – och de som vill kräva in ett kvalitetstänk… (de som är upperst in the food chain, med det nobla och något paradoxala syftet att de i längden inte ska behöva kontrollera kvalitet, göra granskningar och bedömningar…).

Jag ser hur frustrationen bubblar hos vissa åhörare, de som har ett år på sig att skaffa sig ett kvalitetsledningssystem, och som påminns om tidigare misslyckade förändringsinitiativ, de som har sitt ledningssystem i en pärm, och som vill ha mer autonomi och mer resurser, de som säger ”lita på oss! lita på att vi har kompetens och kan vårat jobb!”….

Men, kommer de yttre kraven med stöd och hjälp att göra rätt så startar de en process – där man börjar se att lean inte är metodiell quickfixmedicin, där ledningssystemet inte är en pärm eller ett digitalt system där man levererar in mätvärden som alltsomoftast är irrelevanta i ett förändringsperspektiv (och inte alltför sällan även i ett kontrollperspektiv – mer handlar kontrollen då om att kontrollera kontrollen; att man utför sina administrativa sysslor som man ska…. utan att förstå att det inte ens är administration det är man sysslar med! Aah!), …siffror som man t.o.m. ljuger om, förvanskar (som att polisen har räknat antal lösta brott som antal drabbade av ett och samma löst brott vid ett flertal tillfällen) för att ”få bra statistik”, eller för att man får bonus, följs upp och bedöms och värderas efter det….

Men, med de yttre kraven på att starta en process, eller de inre initiativen för att någon sagt att något är bra (som lean), i den processen börjar man ofta lyfta blicken.

Det finns alltid några som sätter sig in i det djupare, som börjar se systemet, hur allt hänger ihop.

Därför tror jag väldigt mycket på arbete som sker underifrån, innifrån samhällsmaskineriet, där man sakta men säkert börjar rapportera mer väsentliga saker ”uppåt” i hierarkin, ytterst till regeringen. Där man börjar utvärdera rätt saker och basera beslut på verkliga fakta.

”Vi talar om de särskilda myndigheter för uppföljning och utvärdering som växt som svampar ur jorden under senare år…”

Gör de här svamparna sitt jobb rätt har jag fullt förtroende för att det inte är slöseri med statens pengar, utan en himla bra grund i ett fortsatt paradigmskifte – där vi, som ofta i ett förändringsarbetes början, kan se att det drar lite mer resurser, för att sedan se effektivitetsvinsterna. Kanske är jag lite för optimistisk, men det tillåter jag mig vara!

(Där jag inte är lika optimistisk är skolan, och det gör mig extra ont då det handlar om stora pengar, små människor, och ett system som borde vara inbyggt lärande – for crying out loud — är det inte där om någonstans man borde förstå lärprocesser, motivation, beteendevetenskap, målstyrning, kontinuerlig uppföljning och förändringsarbete?? De jobbar ju med det hela dagarna…. eller? Och polisen… där är jag kanske inte helt optimistisk heller… Vården då? Jo… mer optimistisk där! Men det är en stor apparat… (Jo, jag vill fortsätta vara optimistisk!))

Här står lite mer om NPM av någon som kan mycket mer om det än jag!

http://tskarlsson.wordpress.com/2011/02/04/new-public-management-%E2%80%93-vad-ar-det-och-varfor-kritiseras-det-av-akademiker/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s