Ensamhet

Idag är temat ensamhet.

Det började med ett inlägg på facebook som så många andra tankar tänkta.

Den här gången var inlägget av Micke Gunnarsson https://www.facebook.com/mickegunnarsson och löd:

”Godmorgon! Hörde en mening i går som verkligen högg tag i mig. 

”Det finns inget som är så ensamt som att vara i ett förhållande ensam.”

Att leva tillsammans med någon annan handlar för mig om att finnas för varandra och stötta varandras förmåga att växa. Att alla utmaningar och problem blir ”våra” och aldrig mina eller dina. 

Hur tänker du kring denna mening?”

Ja, jag tänker att det är essentiellt, livsnödvändigt, för relationen. Jag tror att det skapar känslan av samhörighet. I en kärleksrelation finns ett du och ett jag, och så finns relationen som en egen entitet. Det finns två personer med olika erfarenheter, kunskaper, emotionella mönster, tankar, åsikter, behov och önskningar. Men är inte vi:et starkare, är inte samhörigheten och relationen starkare, än någon av de två personerna så faller det isär.

Och det är inget magiskt. Det är inte att hitta den perfekta personen för mig – min själsfrände och för evigt menade för just mig. Det är ett förhållningssätt. Det är att slänga bort makt och kamp ur relationen utan att slänga bort sig själv. Det är att våga närhet fast det kan göra ont. Det är att alltid möta varandra med empati och ödmjukhet och aldrig värderande, dömande och kritik. Det är att alltid, alltid möta utmaningar och problem som ”våra”. 

Att möta sin själsfrände – det är att möta någon som ger en total frihet att vara sig själv, i varje stund. Att möta äkta kärlek – det är att möta någon som älskar en precis som man är, som man varit och som man kommer bli. Någon som inte kopplar sin känsla av kärlek till mitt uttryck (utseende, beteende, åsikter, vad jag ger honom/henne etc) utan till mig – någon som ser det fina och tillåter det mänskliga, komplexa och föränderliga. Den känslan av frihet och trygghet det ger är fantastisk i sig och en fantastisk grund för långvarig kärlek.

[Eller, ”den känslan av frihet och trygghet det ger” skrev jag, men tryggheten kommer nog också av känslan av samhörighet, i sin tur sprungen ur det uttalade eller outtalade beslutet att det finns ett ”vi”, the commitment. ”Från och med nu är alla dina utmaningar våra utmaningar, från och med nu står jag vid din sida, från och med nu är det i nöd och i lust..” När det finns ett självklart ”vi”.. jag tror inte alls det är bra att ”inte ta för givet, hålla sig på tå för att inte förlora någon” osv. Jag tror det är helt och hållet feltänkt eftersom det utgår från att någon måste duga för mig, göra om sig för mig, ”spela” för mig (typ köpa blommor-teatern), ändra sig för mig, älska mig för min skull… vilket är helt motsatt min själsfrände/äkta kärlek-tanke… kan du se det?]

Men att älska någon precis som de är, är det alltid sunt? Jag vet att min känsla av kärlek gentemot andra ligger inom mig och att den är mitt ansvar precis som mina andra känslor. Jag menar, jag kan välja att låta mig själv fyllas av kärlek, och jag kan välja att skydda mig från att bli sårad genom att ”stänga av” – och om jag stänger av så lägger jag inte skuld på någon annan för det, även om det kan hända att jag skulle velat ha det annorlunda. Min kärlek är min att äga. Men kan man och ska man älska ovillkorligt?

Läste sedan detta (också FB, sök på Unconditional like):

Level One, The Authentic Self

”When we reside in the harmony of our Authentic Self, we have the potential to love unconditionally… if someone were to say or do something insulting when we are residing in Level One, it wouldn’t bother us. Their words and actions would fall off us like loose garments, as there is nothing in us for them to stick to. Because our love is not based on a behavior that we agree with or find acceptable, we love them even through such instances.”

-don Miguel Ruiz Jr. 
The Five Levels of Attachment, Toltec Wisdom for the Modern World 

Jag tror på och strävar efter det där. Lite att ingen kan komma åt mig och såra mig för jag vet vem jag är och det räcker, jag är stark och trygg i mig själv, jag älskar mig själv. Men, ibland kommer någon åt mig, och det kanske ändå på någon nivå är sunt? Att det finns en gräns. Om man tänker på många av de ”positivt tänkande”-böcker som finns, som ”Att välja glädje” för att ta något exempel – så lägger man alltid till den där gränsen…

Du kan förtusan inte tillåta vad som helst!

Pratar vi relationer, så tänk alltid relationen först men inte på bekostnad av mer än att du ibland får stå tillbaka. Det är inte bara du som ska ge din partner frihet att vara den han/hon är, det måste vara ömsesidigt. Det är inte så att frihet att vara är samma sak som frihet att göra; respektera alltid personen, inte alltid personens vilja. Det är inte att vara uppoffrande och hoppas på att senare bli sedd, det är inte att inte ifrågasätta och utmana..

Jag menar att man ska kasta bort makt, kamp, dominans ur relationen, och det går inte om bara en gör det.

Jag tror att många är ensamma i sina relationer för att de alltid står tillbaka för en dominant partner. För att de tystnat. För att de gånger de försökt hävda sig själv, vare sig det varit på ett sunt sätt eller inte (läs gärna om passiv, aggressiv och sund självhävdelse), inte mötts av någon som lyssnat med empati och ödmjukhet, utan någon som värderat, kritiserat, tystat, förminskat…. De har mötts av någon som inte värderar relationen, eller ens personen de möter, nog mycket för att lyssna och försöka förstå, utan istället känner sig hotade och tar till maktuttryck.

Det räcker med att det händer ett par gånger för att samhörighetskänslan ska börja försvinna, och om närhet och intimitet funnits, att den ska börja försvinna. När kommunikationen börjar brista och man heller inte kan titta på det problemet tillsammans, när man inte kan prata om att prata… då är det kört. Finito. Det kanske tar ett tag. Det kanske blir att någon tystnar, inte pratar om sina behov och känslor, blir en ja-sägare, distanserar sig känslomässigt.

Ensam i ett förhållande.. det är värsta ensamheten, by far.

Och så läste jag Petra Krantz-Lindgren, som alltid så klok: http://petrakrantzlindgren.se/2011/04/05/bortom-orden-finns-kanslor-ser-du-dem

Och det slog mig att det är samma sak mellan föräldrar och barn, och säkert ännu mer förekommande. Makt. Dåliga relationer. Ensamhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s