Acceptera eller förändra?

Jag har hittat ett gammalt utkast som jag väljer att publicera som det är med en fortsättning på slutet. Jag skulle tycka att det vore jättekul med kommentarer och frågor. Tala om för mig att jag har fel! 😉

2013-02-19

Jag hade ett över-en-middag-samtal i Paris, om skillnader mellan kulturen i Frankrike och Sverige.
De accepterar kaos, sa de svenska kvinnan som bott i Paris sedan mitten av 90-talet. De har ett förhållningssätt som innebär att de accepterar saker som händer när de händer och att de inte lägger så mycket energi på att önska att saker och ting var annorlunda… Som om restaurangen missar en av middagsrätterna till sällskapet, ryck på axlarna, misstaget är redan gjort. Samtalet hamnade i den påverkan det har på utvecklingen i samhället, för att accepterandet gör att förändring tar längre tid.

För att den gnälliga, negativa, kritiska (svenska?) energin faktiskt driver förändring. För att det finns folk som står och är riktigt ordentligt upprörda på TV över snöröjningen i Stockholm (de förvånar mig med den stora energin de kan lägga ner över något som jag i och för sig också ”drabbades” av, men till fullo accepterade, och de samlar in namn och Peab stäms och så blir det kanske lite bättre…

Den där negativa energin verkar inte uppstå i lika hög grad om man har en kulturell identitet av kaosaccepterande. ”Här är ju tusan i mig ingen ordning!” kommer ju liksom bara av att man är van något annat, eller att man har lärt sig att ha vissa förväntningar.. På ordning? På att allt alltid ska vara smidigt? På kontroll? På att bli omhändertagen?

[Se mig och mina behov?! Är det så det är? Lider många svenskar av en inlärd egoism som inte är sund? Den sunda individualismen innefattar förstås ett mått av egoism, självhävdelse, men måste också ha ett stort mått acceptans, respekt, tolerans inbyggd i sig].

*

En gång sa en kursledare till oss blivande förändringsledare att man måste se vad man kan påverka och vad som inte går att påverka och hela min själ skrek att man kan påverka nästan allt bara man har rätt sätt, nog lång tid osv. Jag insåg kort därefter att det i sådan hög grad var en del av min identitet att alltid strida för förändring att jag försökte riva rätt välbyggda murar med inget mer än hammare och spik… Vissa saker kan man inte påverka. Jag är fortfarande långt ifrån att jag satt mig ner och accepterar allt, jag tror ju till och med att man kan förändra sin personlighet, eller många delar av den. Men något hände.

Under året som följde förändrade den insikten rätt mycket i mitt liv. Jag hade tidigare i mitt liv jobbat ganska mycket med att acceptera kaos. Jag hade en metafor med mig när det hände saker i mitt liv som var svåra, att hamnar man i forsen så ska man flyta med, inte försöka simma. Man ska flyta med, med fötterna nedåt i forsen. Jag sa det till mig själv igen och igen när jag kastades omkring i livets fors, men jag kunde inte riktigt, jag kämpade emot ändå. Jag satte upp mål som betydde stabilitet för mig och kämpade för att nå dem. På ett sätt kan jag se nu i efterhand att jag hade de där skygglapparna som vissa beskriver att väldigt drivna personer har. Jag såg det inte då, men jag ser det nu.

Som den komplexa varelse en människa är så fanns det parallellt med det, områden där jag fullt ut accepterade saker som hände mig, oavsett om det var konsekvenser av mitt handlande, tänkande eller om det var saker jag ”drabbades” av. Ibland var jag så pass accepterande att det i sig gav negativa konsekvenser, som att det innebar att jag gick med smärta i många år, istället för att skrika efter rätt diagnos.

*

Så nu satt jag där på middagen på en restaurang i Paris och vi talade lite om skillnaden mellan kaos och ordning och reda i Sverige och Frankrike. Och jag tänkte att man måste hitta balans mellan de två, eller låta dem spänna upp ett dynamiskt rum…

Samhälleligt och organisatoriskt skapa de strukturer som lägger en grund för, som skapar förutsättningar för, att kaos lättare hanteras och accepteras, som skapar förutsättningar för utvecklingens logik. Ordning och reda på ett sätt men inte regelstyrning. Tillit, experimenterande, tillåtna misstag men med gemensamma mål…

Och individuellt se till att man inte ser en motsats i att acceptera nuet (och känna äkta glädje och lycka i nuet förstås) och att påverka framtiden. Se till att man behåller den drivande energin men inte låter den närma sig bitterhet, sorg, eller ilska över det i nuet man helst skulle vilja ändra. Jag tror att balansen är svår. Att den blir mer av ett vågmönster kanske…

För i ett fullt accepterande och respekterande av livet finns ingen orättvisa, inga offer, inget kan skada en om man inte låter det ske… och kanske finns den där risken att drivandet framåt försvinner? Och i den riktigt vibrerande önskan att förändra något kan man snubbla mot djupt liggande emotioner och aggressioner och motarbeta sig själv, ha för bråttom, skaffa sig ovänner, och ibland fastna i att titta bakåt och skuldbelägga, känna ilska mot, kanske till och med hata, dem som skapade den här situationen man vill förändra. Nu var jag inne på att hitta balans, fast jag tror det kan vara ett vågmönster, men vad menade jag egentligen med att låta dem spänna upp ett dynamiskt rum när jag pratade om kaos och ordning och reda? Kan samma gälla för acceptererande och vilja att påverka? Kan de samexistera, så jag flexibelt väljer plats i det dynamiska rummet? (Just nu är det f.ö. tvådimensionellt, y är accepterande och full respekt, x är påverkan och förändring, men det finns alltid en rörelse i den tredje dimensionen – beroenden av andra). Det är inte samma sak som det vågmönster jag pratade om heller, vågen är mer linjär – idag accepterar jag, imorgon faller jag ner i en grop, idag älskar jag, imorgon skuldbelägger jag. Jag tror på det dynamiska rummet. Min nypåhittade modell. Jag gillar modeller. Metaforen med kaosforsen var bra men den hjälpte mig inte hitta rätt, i det dynamiska rummet mellan acceptans och förändring.

Jag undrar förresten om jag ska vara försiktig med ordet påverkan? Påverkan betyder nästan alltid att påverka någon annan, eller hur? Förändring kan vara att påverka sig själv… jag undrar också om jag bör göra skillnad på att acceptera kaos och acceptera nuet? I den tolkning jag använt så innebär kaos saker som händer som är svåra att hantera och svåra att påverka, men kanske inte omöjliga att förändra. Jag ska se om jag ändrar så småningom men nu får det stå som det står!

2017-04-21

Jag lämnade det jag skrev ovan som ett utkast – kanske för att jag inte var klar i tanken, inte hade hittat svaren. Men nu delar jag detta ändå, och jag skulle så gärna vilja veta vad du ser i det jag skriver? Hur lever du? Mestadels i acceptans eller kamp och vilja till förändring? Eller stämmer detta in bättre på dig:

Ser problem, påpekar dem gärna, men någon annan ska helst fixa det. Hur var det med omhändertagandet? Har vi vaggats in i en falsk trygghet att någon annan kan skapa vår lycka, lösa våra problem? Eller en falsk känsla av att inte kunna, inte ha kontroll, att makten alltid ligger hos någon annan?  Är det skyddsnäten som gjort det här, eller det hierarkiska tänket, eller något helt annat? Rädsla att ”min lösning” är fel, att jante kommer att börja jaga mig om jag försöker börja förändra något? Jag tror inte det handlar om lathet i alla fall. Jag tror människor föds med både förmåga att acceptera nuet som det är och med en drivkraft framåt, med nyfikenhet, integritet, målmedvetenhet. Vem tog bort det från dem? Eller när? När kom kulturen och åt sig in i identiteten och jagutvecklingen och tog bort förmågan att leda sig själv i självförverkligande och förändring? När flyttades ”locus of control” utanför jaget?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s